När jag började denna kurs var min förståelse för
begreppet pedagogisk dokumentation mycket litet. Anledningen till att jag över
huvud taget började läsa på denna kurs var att jag hört från kollegor att den
skulle förändra min bild på vad det innebär att dokumentera sina lektioner och
elevernas kunskaper. För att vara helt ärlig så hade jag nog mest i tanken att
jag skulle lära mig om dokumentation och att få ordning bland mina hundratals
olika anteckningar, formulär och postitlappar där jag försöker skriva ner olika
anteckningar om vad som pågår under lektionerna, elevernas utveckling, egna
förändringsförslag, saker som jag borde kolla upp och allt annat jag behöver
komma ihåg.
Ganska snabbt blev jag varse om att kursen inte
verkar vara inriktad på att skapa struktur kring mitt eget material utan att
pedagogisk dokumentation är ett förhållningssätt där jag tillsammans med
eleverna reflekterar över vad vi gjort och att detta i sin tur får konsekvenser
för vårt fortsatta arbete (Lenz Taguchi, 2013). Det jag hade tänkt mig att
kursen skulle innehålla var kanske mest dokumentation utan den pedagogiska
aspekten. Men när jag funderar vidare undrar jag om det ändå inte är så att min
dokumentation kan vara pedagogisk. Jag använder ju min dokumentation just för
att försöka förstå och utveckla min egen undervisning. Då borde ju det som jag
kallar dokumentation egentligen vara pedagogisk dokumentation utan att jag vet
det.
Hillevi Lenz Taguchi skriver att den pedagogiska
dokumentationen har som syfte att förstå, förbättra och utveckla det vi redan
gör i sammarbete med barnen. (Lenz Taguchi, 2013). Här har jag nog min svaghet.
Jag gör dokumentationer av mitt arbete och jag utvärderar och reflekterar
naturligtvis över vad jag gör och hur detta tas emot av eleverna. Jag förändrar
och anpassar ständigt min undervisning utifrån den input jag får av elever.
Naturligtvis har jag även utvärderingar med eleverna, både kunskapsmässigt och
utifrån ett med praktiskt perspektiv. Men just när det gäller att tillsammans
med eleverna reflektera över lärandet i direkt anslutning till vad de lärt sig
har jag mer att arbeta med. Att ihop med eleverna blicka bakåt och framåt i
lärprocessen är något som kräver eftertanke från mig som lärare men också från
eleverna.
Den pedagogiska dokumentationen som förhållningssätt
i skolan är något som är svårt att argumentera emot men jag ser också många
svårigheter med den. I boken Varför pedagogisk dokumentation (Lenz Taguchi,
2013) kan man läsa om hur pedagoger använt sig av pedagogisk dokumentation men
missat en väsentlig del, nämligen att använda verktyget som ett sätt att göra
barnen delaktiga i sitt lärande. Svårigheten i detta är att dokumentationen då
ska användas för att låta lärandet ta nya vägar, men som lärare känner jag mig
ofta begränsad av skolans styrdokument.
Som exempel på vad jag menar i stycket ovan kan jag
ta kursplanen i teknik. Det centrala innehållet i teknik, åk7-9, innehåller 16
punkter (Skolverket, 2011). Dessa 16 punketer ska jag som lärare gå igenom med mina
elever under två års tid med 50 minuters undervisningstid per vecka. Redan i
dagsläget har jag svårt att hinna med. Skulle jag använda mig av pedagogisk
dokumentation och tillsammans med eleverna låta de styra lärande är jag rädd
att jag inte hinner med at behandla det centrala innehållet och därmed
misslyckas i mitt uppdrag som lärare. Jag tror att de flesta lärare idag känner
en stress över att tiden inte räcker till i deras ämne. Lösningen ligger nog i
att använda den pedagogiska dokumentationen som ett förhållningssätt till
lärande och elever snarare än ett absolut arbetssätt.
Som jag redan nämnt handlar pedagogisk dokumentation
mer om ett förhållningssätt än en metod. Den pedagogiska dokumentationen ska
ligga till grund för hur man för undervisningen framåt med hjälp av elevernas
frågor och diskussioner. För att kunna göra detta måste man dokumentera det som
händer och här har man ju en uppsjö av redskap att använda. Inget säger att en
penna och papper ger sämre pedagogisk dokumentation än användandet än iPads
eller andra IT-verktyg.
Det är läraren som är ansvarig för att
dokumentationen blir pedagogisk. Detta kan kännas som ett svårt uppdrag vilket
det också är. Hur ska man hinna? är en vanlig fråga inom skolan. Man kommer
aldrig hinna att dokumentera alla tankar och diskussioner eleverna har, så är
det bara. Precis som när det gäller allt annat måste man sålla. Det räcker att
skriva upp några punkter så att man till nästa lektion har ett spår att spinna
vidare på. Man behöver inte heller dokumentara hela tiden utan som skolverket
säger ” I relation till de mål man har så gäller det att hitta någonting som barnen
hakar i, där det liksom brinner till. ” (Skolverket, 2014). Det är här som
vinsten i den pedagogiska dokumentationen finns. Att hitta det som fångar
elevernas intresse och att spinna vidare på detta. Den pedagogiska
dokumentationen används ju också som utvärderingsverktyg för den egna
undervisningen. Att tita tillbaka på sin undervisning och reflektera över den
är ett viktigt steg för att bli en bättre lärare.
I Skolverkets allmänna råd med kommentarer för
systematiskt kvalitetsarbete- för skolväsendet (skolverket, 2012) kan man läsa
om vikten att följa upp undervisningsprocessen och reflektera över vad som
fungerar bra och vad som fungerar mindre bra i undervisningen. Den pedagogiska
dokumentationen ger ett bra underlag för det systematiska kvalitetsarbetet och
kan användas både som underlag för den egna lektionen men också i arbetslaget.
Som Hillevi Lenz Taguchi skriver är det viktigt att
göra barnen delaktiga i sitt eget lärande (Lenz Taguchi, 2013). Detta är ju
också en stor del av vår nuvarande läroplan för grundskolan (Skolverket, 2011).
Den pedagogiska dokumentationen ökar i allra högsta grad elevers möjligheter
att vara en del av sitt eget lärande. När vi arbetar på ett sätt där vi som
pedagoger lyssnar in elevens funderingar och bär med oss detta när vi bygger vidare
på vår undervisning hjälper vi eleven att känna sig delaktiga. När eleven
märker att deras tankar och idéer uppmärksammas känner de sig centrala i
undervisningen. De känner att deras egna tankar och funderingar är viktiga för
läraren. Eleverna känner att de på detta sätt får vara med och planera
undervisningen och blir då mer benägna att vara verkligt aktiva i den. Detta är
en stor skillnad gentemot om undervisningen endast planeras av den vuxna
pedagogen och där eleverna förväntas följa hanns eller hennes tankar. I sådan
undervisning får eleven inte någon egentlig uppföljning baserad på hanns eller
hennes egna frågor. (Lenz Taguchi, 2013).
I sin bok Varför pedagogisk dokumentation? ger
Hillevi Lenz Taguchi sin syn på skillnaden mellan konstruktivistiskt och
konstruktionistiskt synsätt där det konstruktionistiska synsättet beskrivs som
ett synsätt där barnet ses som en medkonstruktör av kultur och kunskap medan i
det konstruktivistiska synsättet ses omvärden som en fast och fixerad
verklighet som upplevs olika av olika individer. Lenz Taguchi menar att det
konstruktionistiska synsättet ger en förhållning till kunskap där barnet skapar
egna teorier om verkligheten och där barnets tankar tas till vara för att
utveckla vetenskapligt tänkande och kreativitet. I detta förhållningssätt är
läraren öppen för att barnens egenhändigt konstruerade begrepp är viktiga och
meningsfulla.
Som jag redan skrivit är tid ofta en hämmande punkt
i undervisningen, i alla fall då eleverna når de högre årskurserna i
grundskolan. Skolverket är tydligt med vilket innehåll de olika ämnena ska
innehålla och lärarna blir tvungna att hålla ett pressat schema för att hinna
med det centrala innehållet. Jag ser det nästan omöjligt att som lärare ha
någon annan kunskapssyn än det konstruktivistisk på dessa stadier.
”Den konstruktivistiska pedagogen har ett
bestämt kunskapsmål i sikte när hen sätter igång lärandeprojekt med barnen och
dokumenterar de individuella barnens tankekonstruktioner för att veta vad de
befinner sig, för att därefter kunna fatta beslut om hur hen behöver utmana dem
vidare i relation till deras kunskapsnivå” (Lenz Taguchi s.95, 2013).
Är
inte detta vad skolverket säger att vi pedagoger ska göra? Hur får man ihop
denna kunskapssyn med den kunskapssyn som präglar pedagogisk dokumentation d.v.s.
att kommunikationen mellan lärare och elever samt att elevernas tankar ska tas
till vara? Som jag tolkar det kan man få den konstruktionistiska kunskapssynen
att mynna ut i en konstruktivistisk metod. Elevernas egna tankar kan först vara
centrala och deras egen nyfikenhet kan hjälpa dem att skapa idéer och tankar
men dessa bör sedan leda till en mer vedertagen vetenskaplig teori. En sort
kombination av de två synssätten.
Då jag undervisar i NO ämnena kan jag dra paralleller
till min egen undervisning. För några veckor sedan skulle vi lära oss mer om
bakterier genom att utföra en laboration. Eleverna fick själva skapa hypoteser
om var de hittar bakterier och hur dessa skulle kunna synliggöras. Lektionen
innan hade ett flertal elever pratat om att de vill se bakterier och att det
inte gick för de är för små, detta fångade jag upp och bestämde mg för att
arbeta vidare med. När det gäller att laborera i No ska eleverna själva lära
sig att utveckla sin tankeförmåga genom att skapa egna hypoteser och sedan
själva planera och genomföra sina undersökningar. Här är det elevens förmåga
att skapa egna idéer och tankar som är viktiga, inte att eleven kommer fram
till ett visst svar. Det konstrutioniska synsättet på kunskap lyser igenom. Som
en konstrast till detta är annars min undervisning klart präglad av det konstruktivistiska
synsättet med tydliga mål för undervisningen och ett tydligt syfte med
lektionen. I det här fallet var målet att eleverna skulle arbeta med förmågan
att utveckla egna frågeställningar samt att lära sig disskutera bakteriers
inverkan på vår hälsa. Jag tycker att jag i min undervisning försöker ha en
kommunikation med eleverna och tar till vara deras tankar men detta är också
ett område som jag under denna kurs blivit medveten om, och ivrig att
förbättra.
Att arbeta med pedagogisk dokumentation ställer
stora krav på pedagogen. Det är inte att sitta passivt vid sidan om. Det
handlar om att lyssna och reflektera men utan att styra. Att som lärare ta en
passiv roll kan känns obekvämt med leder förhoppningsvis till att eleverna tar
en mer aktiv roll i undervisningen. Som pedagog handlar det om att anta en
aktiv passivitet där man kommunicerar med barnet utan att styra det. Pedagogen
har två roller. Både den personen som för en dialog men eleverna med också den
personen som reflekterar tillsammans med gruppen eller den enskilda individen
(Lenz Taguchi, 2013)
För att kunna arbeta med pedagogisk dokumentation är
det viktigt organisera runt detta. Pedagogisk dokumentation kräver både förberedelser
och efterarbete. Det krävs att miljön struktureras så att elever får de
möjligheter de behöver för att kunna utveckla egna tankar. Även
gruppindelningen är viktig för att elevernas tankearbete ska främjas.
I skolan lyfts elevernas delaktighet i sin egen
undervisning som en stor punkt. Vi tror att genom att eleverna tar en aktiv del
i planeringsarbetet och blir tillfrågade om sin undervisning tar de en mer
aktiv del i själva lärandesituationen. Kommunikationen med eleverna är alltså
en genomgående tråd i den svenska skolans tanke om hur vi ska få eleverna att
lyckas utveckla sitt lärande. Den pedagogiska dokumentationen kan med all
säkerhet vara en hjälp oss pedagoger att nå dessa mål.
Lenz Taguchi, H. (2013). Varför pedagogisk
dokumentation. Malmö:Gleerup
Skolverket. (2011). Läroplanen för grundskolan,
förskoleklassen och fritidshemmet 2011. Stockholm: Skolverket
Skolverket. (2012) Systematiskt kvalitetsarbete- för
skolväsendet. Stockholm: Skolverket
Skolverket. (2014). Mer om pedagogik
dokumentation. Hämtad 2014-10-04, från http://www.skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/forskola/stod-i-arbetet/pedagogisk-dokumentation
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar